2016-07-10 – Universum Noll Sweden (Review)

Originally published:
http://stigsson.blogspot.com/2016/07/zandersson-juli-16.html

English translation (Google):

Ben Craven’s “Last Chance To Hear” (Tuneleak Records) and now we are moving somewhere between the tradition-bearing part of the Northern European Progen and, well, The Enid, Brighteye Brison and soundtrack to Harry Potter or any movie about rings originally narrated over brandy and pipe in Oxford.

But Ben Craven comes from Australia, this release he really go and do a grand, in more ways than one, slice where it is not saved on something, perhaps, is the Beat replacements absent in most, but the howling guitars and forever-building synthesizers, howling synthesizers.

A melodic juggernaut avoid listened to at highway driving, this can easily be trampled little more than signposts permits. Bombastic, inviting and amazingly energetic, may take and look up his earlier release for more symphonic orgies of the more ruthless battle.

This, too, is thus one of spring’s highlights outside the central beaten and now pretty geriatric programmatic way, symphonic breathless with joy and that resilience that comes to benefit of the programs that motivate pogande. Rarely it happens. In addition, William Shatner on a corner. Just that!

Original Swedish:

Ben Cravens ”Last Chance To Hear” (Tuneleak Records) och nu rör vi oss någonstans mellan den traditionsbärande delen av den nordeuropeiska progen och, tja, The Enid, Brighteye Brison och filmmusik till Harry Potter eller någon film om ringar ursprungligen berättad över konjak och pipa i Oxford.

Men Ben Craven kommer från Australien, här släpper han verkligen taget och gör en storslagen, på mer än ett sätt, skiva där det inte sparas på något, måhända är taktartsbytena frånvarande i det mesta, men tjutande gitarrer och evigt-byggande-syntar, ylande syntar.

En melodisk ångvält som bör undvikas lyssnas på vid motorvägskörande, här kan det lätt trampas litet mer än vad skyltningen medger. Bombastiskt, inbjudande och makalöst energiskt, får ta och leta upp hans tidigare släpp för mer symfonirockorgier av det mer hämningslösa slaget.

Också detta är alltså en av vårens höjdpunkter utanför den centralt upptrampade och nu ganska geriatriska progvägen, andlös symfonirock med glädje och den där spänsten som kommer av att få ta del av prog som motiverar pogande. Sällan det händer. Dessutom är William Shatner med på ett hörn. Bara det!